Loney Dear
Loney Dear släppte 2005 abumet ”Loney, Noir” och har allt sedan dess varit många musikälskares favorit. På den första No More Lullabies-galan presenterades han av Johan Åkesson som ”världens bästa band – alltså på riktigt, världens absolut bästa band”. Vi vet att Åkesson menar detta och vi gillar tanken på att det är sant. I sommar spelar Loney Dear på Futureperfect och vi har ställt ett par frågor till Emil Svanängen.
Hållbar musik, vad skulle det kunna vara?
Hållbart… De senaste tio åren har varit som en explosion och en epidemi av information. Samtidigt som det är lite läskigt är det också intressant. Det finns inget att hålla sig i – men mitt skapande måste ändå vara förankrat i mig själv och ingenting annat. Det är svårt att hitta en plats att känna sig bekväm på i allt detta. För att det jag gör ska kännas meningsfullt så vill jag känna att jag gör ett avtryck. Jag vill nå den punkten där min musik är så kondenserad som den kan bli. Där någonstans tror jag att det blir angeläget och att det i sin tur innebär kvalitet. Och kvalitet är hållbart.
Jag klarar faktiskt inte av motsatsen, som improvisationsmusik. Att det som händer här, i det här rummet just nu, aldrig hörs igen. Det är en obehaglig tanke. Jag tycker inte om konst som inte är reproducerbar. Jag är väldigt vetenskaplig på det sättet. Men det är inte samma sak som att varje konsert inte kan ha en egen nerv och vara unik. Konserter är faktiskt mitt andningshål i det här. Jag gillar ändå att samla ihop mina byggstenar och lägga på hög, göra tydliga staplar.
Men, om du spelar världens bästa saxofonsolo i skogen så räknas det inte (skratt).
Och skapa inte skit, för det håller inte i längden.
”Bläckfisken”, vad är det för något?
Ja, det är något lite trollkarlsaktigt … Den består av lite mojänger på min högra sida som mitt instrument och min röst ibland tittar in i … som skapar lite extra toner. Sen finns det en bandspelaredel där jag bygger upp mer cykliska grejer. Och sen är det dom här Bach-orgel-baspedalerna som är den lite mer religiösa sidan av Bläckfisken.
Egentligen är det bara ett sätt för mig att spela musik så impulsivt som möjligt [live]. Det blir en självklar förlängning av min kropp. Min musik är ofta harmoniskt uppbyggd. Det är borduntoner, stillaliggande toner som möter rörlig harmonik. Det är egentligen självklart att jag ska kunna spela min musik live så. Det är något som jag inte riktigt vet varför men som i min musik är väldigt viktigt, när vissa toner rör sig och andra ligger still.
Loney Dear är en del av No More Lullabies i sommar på värdens nyaste och bästa festival med fokus på ny hållbar livsstil. Vi kallar den Futureperfect och festivalen går av stapeln 28–31 juli i Molkom utanför Karlstad. Missa inte! Lär allt om Futureperfect på officiella hemsidan, gilla på Facebook, och läs mer här på nomorelullabies.org. Initiativtagare är John Manoochehri. No More Lullabies är medarrangörer.
